Har dessvärre inte skrivit så mycket på senaste tiden för att jag har jobbat så himla mycket och pysslat med annat när jag har varit ledig.

Men tyckte ändå att det var väl dags att ta en uppdatering.

Jobbet går bara bra, trivs så himla bra tack vare fina arbetskamrater. Visst att det är väldigt varmt när man väl står i köket och stressigt då och då men det är det värt för jag tror att det är sällan man har så fina människor att jobba med. Alla är runt samma ålder och nästan kan dela ett gott skratt med varandra. Visst att man inte kanske inte passar så bra ihop med alla men jag har hittat mig ett par fina guldklimpar.

I torsdags var det först en tripp till Västervik där jag halvt frös ihjäl och blåste bort, sen blev det en tripp till Åtvidaberget och träffa folket.

Skulle stanna och hälsa på Annika på Sthlmsrondellens Donken innan jag åkte och la mig. Men det blev att jag hoppade in och jobbade. Till slut kom jag hem trött och sliten kl 4 på morgonen.
Och sen var det dags för jobb igen på Klinga!

Min personliga utveckling går framåt, jag kämpar på som vanligt. Jag trodde faktist inte att jag hade så mycket brister, men det har stakat upp sig till en hel del. Det har väl en hel del med mognad att göra också, man släpper fjortisen inom sig mer och mer.
Jag har aldrig tänkt på hur mycket ens uppväxt har med att göra vilken person man blir i vuxen ålder. Självklart att man förstår att om man uppfostras med att vara artig att man då blir det.
Men aldrig hur upplevelser i skolan och kamrater har med det att göra.
Jag tuffa på genom hela skolan och hade som mantra att dom asen som behandlade mig så illa aldrig skulle knäcka mig. Men dom formade mig trots det.
Ja, lite av mina problem tycker jag faktist beror på andra. Hur ska man våga släppa in fina människor på livet om man är så van med att bli sviken och huggen i ryggen.

Jag hoppas genom att prata om det att jag kan släppa dom hjärnspökena och äntligen börja släppa in dom personerna som förtjänar det.

Det är verkligen vissa händelser i mitt liv som fortfarande kommer tillbaka som hemska flashbacks och än idag förstår jag inte hur man kan behandla en människa så.

Jag kommer aldrig glömma min första dag på smedbyskolan, jag kom ny i trean och direkt började helvetet. På första rasten kom klassens största kille fram och knuffa omkull mig. Det var då det smarthuvudet kom på mitt öknamn som hängde i sig ända tills gymnasiet. Alla skrattade åt mig och jag kommer ihåg hur ensam och liten jag kände mig när han som avslut spottade på mig.
Min mamma la sig självklart i pga omtanke men det gjorde ju saken bara värre. Det var som en rit att få komma med i det populära gänget att hacka på mig.
I femman gav det med sig lite tack vare att jag var först med att få bröst. Då blev man ju intressant helt plötsligt.
Men sen blev det en ny klass i sexan och då var helvetet igång igen, fast denna gång var det inte lika uppenbart utan då handlade det mer om att bygga upp mina förhoppningar och få mig att anförtro mig till gänget för att dom senare använde det som ammunition till att svika mig så mycket mer.

Det värsta var allt var min vilja att bli accepterad var så stor att jag gick på det om och om igen.

Något av det värsta som hänt mig var avslutningen i åttan, eller ja det var en avslutning i högstadiet iaf.
Hur tre tjejer kom fram, nämner inga namn för dom vet vilka dom är. Tre tjejer som jag ansåg vara mina vänner, bara sa utan att visa några direkta samvetskval att dom bara låtsas vara mina vänner och att dom inte tyckte om mig. Och i den stilen fortsatte samtalet i några minuter tills dom avslutade med att säga ; -men nu tycker vi ju om dig. Jag har aldrig varit så uppriven inombords. Om dom visste vilken ilska dom födde hos mig. Och vilket självförakt.

Eller hur jag en gång råkade säga till en av dom tjejerna som suktade efter en av lärarna att det aldrig skulle bli något mellan dom. Hur dom andra gick till attack och sa att jag var dum i huvet för att säga något sådant, jag hade ingen aning om vad jag pratade om och hur hemsk jag var för att jag hade gjort henne ledsen. Medans jag bara hade varit ärlig. För ingen representabel lärare skulle inleda ett förhållande med en elev.

En av dessa tjejer pratar jag fortfarande med, och jag respekterar henne som person och tycker om att prata med henne. Men samtidigt vet jag att vi aldrig kommer bli nära vänner, och det tror jag är ömsesidigt. Men jag något jag önskar är att hon ska se att jag är inte den osäkra tjejen längre. Att jag har utvecklats, att jag är värd mer än så. Och att jag skriver om det här är absolut inget påhopp emot nån utan det är mer hur just händelserna påverkade mig, inte personerna som gjorde det.

Gymnasiet var också jobbigt men ändå betydligt lättare än högstadiet. Men det var jobbigt att stå under hökögon och alltid bli granskad för det man sa och gjorde. Det var det ingen annan som gjorde. Vad jag än gjorde så var det alltid nån som störde sig på det.
Vissa sa det ju rätt ut och det var ju bra ibland men ibland var det helt åt helvete och blev för mycket.

Det konstiga är att det enda jag ville var att bli accepterad för den jag var, men det blev jag aldrig.
Varför ska vissa ha det så lätt i skolan och glida på en räkmacka, medans vissa aldrig får känna att det skulle vara kul att gå till skolan?

Var det så löjligt att bara för att jag var smart och fick fina betyg att jag helt enkelt inte kunde få vänner på köpet?
Är det, det ena eller det andra så att säga?

Usch vilken sten som lyfts nu, gud så skönt!
En halv roman blev det ^^,