Lättnad

Detta kommer bli ett millångt inlägg, men jag hoppas att ni finner det tillräckligt intressant så ni okar läsa igenom hela...

Med alldeles för mycket fritid har jag hunnit tänka igenom en hel del...
När jag ligger på min dödsbädd vill jag ligga i ro och leénde att jag har gjort de saker jag velat och varit en person jag kan vara stolt över...Idag är jag långt ifrån det målet, men jag har insett att det är dags att ta sig i kragen ta me tusan.

Jag har alltid sett världen i svart och vitt...Antingen är allt super eller skit. När jag fallit har jag fallit hårt men det är ju egentligen inte viktigt, det viktiga är ju att jag tagit mig upp!Jag är den som säger att jag ska göra saker, börjar och sen när det blir jobbigt så ger jag upp och kastar det åt sidan!Jag gör inte dom sakerna jag älskar bara för att jag inte orkar, hur dumt är inte det egentligen???Jag är olycklig med mitt liv för att jag är för lat!Det är ju rent av skrattretande.

I högstadiet skulle jag lära mig spela gitarr, jag började och det gav mig ett rejält glädjerus. Sen när gitarren gick sönder hamnade den i ett mörkt hål och stannade kvar där. Nu ska den bli lagad och jag SKA lära mig, även om jag ska gå igenom 500 ångestattacker för att det inte går bra.
Jag har alltid älskat att teckna för det ger mig utlopp för mina känslor, men jag gör det aldrig. Nu har min kära mamma startat upp mig med ett tecknarblock så nu är det bara kol och diverse andra tecknargrejjer som saknas.
Vill även börja fota, så när j0bb kommer ska det sparas ihop till en systemkamera.
Jag är en väldigt kreativ person, så varför kväva kreativiteten och inte utvecklas?Nu är det dags!!

Har filat lite på en lista som jag ska spara och lägga till saker jag vill göra innan jag dör.
Ett urval av några saker är
* Hoppa fallskärm
* Se världen
* Kunna stå för allt jag gör
* Vara rädd men att ändå möta rädslan
* Släppa in folk i mitt hjärta och själ
* Bli självständig

Än så länge är det väldigt basic men vissa saker är svåra att uppnå ändå, men nån dag måste man sätta bollen i rullning.

Jag har haft så extremt svårt för dom mest självklara saker som att släppa in folk på livet om bara lite. Det är inget fel på mig som person, så vad har jag att vara rädd för? Om någon använder det dom vet om mig för att såra mig är ju inte det en person jag vill ha i mitt liv iaf, eller hur? Då är det ju bara att ta sig upp igen, men aldrig att ge upp.

Jag längtar till den dagen jag hittar min mening med mitt liv, och dom jag vill dela det med. Kärlek är en problematisk sak när man stänger in sig i en låda. Så jag förstår att killar ger upp hoppet om mig.
Jag älskade Jens, men vid första tecken på svaghet stängde jag av behandlade honom som skit och drev iväg honom bit för bit tills han stack. Men det var inte en dålig sak, för Jens var inte den jag ville leva med. Varför var jag kvar?För att jag nöjde mig med honom, vilket var jävligt korkat. Hade man bara varit ärlig mot sig själv och gjort något åt saken kunde jag besparat både mig och honom mycket hjärtesorg.
Pekka, den goaste kille i universum. Vad såg jag?FEL, FEL, FEL. Och ändå trodde jag att det var honom framtiden skulle spenderas med, det är ju ologiskt. Det fanns egentligen inte ens ett fel, men den frågan jag måste finna svaret till är varför såg jag fel som inte fanns där?Varför sitter jag här och saknar det som irriterade mig förr? Är det rädlsan för att bli ensam som kommit krypande eller är jag bara lite bakom flötet när det handlar om pojkar?Utgången blev ett krossat hjärtat, men jag pusslar ihop det bit för bit.

En vacker dag är mitt hjärta helt och jag är redo för att ge det till en ny. Den dagen jag finner någon ska jag ge honom hela mig, istället för bara dom bitarna jag behagar. Duger jag är det super, gör jag inte det så får man falla för att sedan resa sig ur askan igen.
Jag vill finna vänskap som brinner.

Det är så mycket jag inte säger som jag önskar att jag skulle...Så det är dags att lätta lite på det med.

Sabine:Tack för att du aldrig ger upp hoppet om mig. Du lyssnar när ingen annan har tid, och du förstår att även den bästa kan hamna i mörker. Så tack för att du finns!Jag älskar dig!
Tonje:Jag saknar att hänga med dig. Du kan få alla att le utan att ens göra nått. Det är med dig jag låter mitt inre busfrö komma ut och jag behöver mer sånt!
Annicken:Du kan inte ens ana hur mycket det betyder för mig när du kommer med råd, för du bullshitar aldrig utan du står alltid för det du tycker oavsett om folk inte tycker det du tycker. Det är väldigt få som klarar av att inte nicka o se glada ut. Det behövs fler som dig! Du är en glad liten prick, och jag är stolt över att kunna kalla mig din vän. Jag älskar dig!

Jag tycker om alla mina kompisar här i Nkpg också, men jag får absolut inte glömma er goa i Åtvidaberg.Och det tänker jag inte heller göra men det är ibland kämpigt när ni är så långt borta!!!

Jag såg faran i ansiktet och skrattade. Och sedan gick jag därifrån så mycket starkare. Så ska jag leva.

Älskar er alla små gos!Nu är det dags för att visa alla vem jag är!